I fäders spår...
Lördagen den 26 februari, vaknar och har uppladdning på schemat. Ska också hämta ut nummerlappen och annat som hör loppet till. Vi börjar med att åka till Kläppen, för att få några kilometer i benen, så att teknik och ork hålls vid liv.
Vackert vinterväder!
Därefter blir det lunch uppe på kläppens anläggning, det blir inte oväntat pasta.
Sedan åker vi till nummerlappsuthämtningen, vid startområdet. Mycket folk och även en hel del butiker som säljer diverse tillbehör. Själva uthämtningen fungerade smidigt. Bland annat får man ut plastsäckar, som ombyte ska läggas i, för att transporteras till Mora.
Lite senare åkte vi in till byn, för att handla det sista, och även få i oss mer pasta. Då såg jag för första gången den backen som kommer nästan direkt i loppet. Jag hade hört om den innan, men när jag såg den i verkligheten blev jag väldigt matt. En intressant utmaning. Därefter lämnade vi in skidor till vallning, hos den lokale experten. De kunde hämtas senare på kvällen, så slapp vi fixa det på morgonen innan start.
Tillbaka till stugan och ladda upp, bland annat med en omgång melodifestival. Vid 21:30 var det dags att lägga sig, klockan skulle ringa 04:00. Den natten sov jag i priincip inte en blund, jag åkte upp för den första backen hela natten.
När klockan ringde var jag redan vaken, upp och få i sig så mycket frukost som det gick. Därefter påklädning av utrustning, och sedan skulle jag bara ta mina skidpjäxor - då var dessa borta! Jag vände ut och in på stugan, vi kollade i bilen om de av misstag hamnat där. Men nej, de var borta. Kul det här tänkte jag, tränat och åkt ända hit, för att inte kunna åka på grund av försvunna pjäxor. En bil hade redan åkt iväg till startplatsen, kanske någon av dessa råkat få med sig mina pjäxor av misstag? Vi lyckades få tag på en i bilen efter ett tag, och ja, de hade råkat få med sig mina pjäxor. En lättnadens suck, vi åkte iväg och vi hittade varandra för att få tag på pjäxorna.
Att starta i Vasaloppet är en sak för sig. Det gäller att försöka vara där så tidigt som möjligt, så man får en bra position. Det var visserligen öppet spår jag åkte, men det var rätt mycket folk där ändå.
Mitt i smeten!
Starten gick och jag skidade på, fram till första backen jag drömt mardrömmar om hela natten. Men det gick rätt bra, det största problemet var trängseln, vi trampade på varandras skidor i denna första backe.
Så småningom hade jag nått toppen, möttes då av en tröstande skylt som sa att detta var banans högsta punkt. Strax efter kom en skylt som berättade att det var 87 km kvar, mindre tröstande.
För att klara av ett sådant lopp måste man tänka etapper. Först till Smågan. sedan Mångsbodarna. Dit gick det rätt bra. De stora problemet var när det var isiga nedfarter, där jag fick ploga för att hålla farten under kontroll. De första 2-3 milen orkade jag hålla emot med benen i dessa nedförsbackar. Men sedan, framförallt efter Evertsberg, så blev det svårare. Jag tappade räkningen på alla gånger jag vurpade.
Vid varje kontroll var min första fråga till funktionären när de drog repet på den kommande kontrollen. När jag så småningom kom till Oxberg, så var ca 2/3 av loppet åkt. Då började jag tro på det. När jag kom till Hökberg i hyfsad tid innan repet, så hade jag bara Eldris kvar, sedan stängde de målet 20:00, men det skulle jag fixa. Det jag inte hade riktigt förberett mig på var att efter Hökberg började det mörkna, och fram till Eldris var det ett problem. Efter Eldris är det elljusspår. Men sträckan mellan Hökberg och Eldris var en utmaning.
Efter Eldris, när jag förstod att jag skulle klara det, så var det en oerhört skön känsla. Strax före halv åtta korsade jag mållinjen i Mora, oerhört trött, nöjd och stolt över mig själv. Jag hade åkt 90 km inom de tider som är stipulerade, med en förberedelse som var ca 100 km total skidåkning under januari och februari, och innan dess hade jag inte åkt sedan 80-talet.
Stilstudie, ska mer ses som en studie av hur man inte ska åka...
Efter målgång var det att lämna in skidorna, åka buss till idrottshall och duscha, byta om, sedan tillbaka och hämta ut skidorna och så på en buss till Sälen. Jag hann precis med den sista bussen. Kroppen var som en svensk flagga, gul och blå. Ett par naglar var svarta, men jag hade tagit mig i mål.
Framme i stugan stupade jag i säng.
Dagen efter var det återtåg till Skåne. Vid ett ställe stannade vi för att fika. Ur bilen framför oss klev två män ut, med samma konstiga gångsätt som vi hade. Vi tittade på varandra och sa Vasaloppet? Japp!
Nu är det rast vila ett tag, sedan börjar uppladdningen inför Vätternrundan.
Om ni tycker det här är intressant och bra, så tryck gärna på Gilla-knappen.
