Dagen V som i Vansbro
Vaknar upp på fredag morgon, med stor oro i kroppen. Vaknar upp förresten, sov inte mycket i natt. Jag befinner mig i ett kritiskt läge, ska jag backa ur? Nej, det finns inte på kartan, har jag tagit på mig att åka upp och försöka, så får det bli så.
Jag åker till arbetet och gör undan en del arbetsuppgifter, men har svårt att fokusera. Vid lunch checkar jag ut och åker och tankar upp bilen. Vid 12:30 strålar jag och Manfred samman hemma hos mig, för gemensam avfärd. Avprickning av packning, sedan bär det av norrut.
Vi kör E4:an norrut, ingen besvärlig trafik, och körningen rullar på som planerat. Vid Mjölby tar vi av på väg 50 mot Örebro och vidare färd upp till Dalarna. Vid Askersund stannar vi för en fika, en mysig liten stad. Efter en stund där fortsätter färden vidare norrut. Skyltarna visar hela tiden Falun, men inte Borlänge, som är slutmålet för dagens färd, vilket börja göra mig lite nervös. Är det något vi missat? Men icke, rätt var det är så är vi i Borlänge kommun. Intressant att inte en enda skylt nämnt Borlänge längs med väg 50, men väl Falun. Borlänge är väl ändå en betydligt stötte stad. Nåväl, utrustade med ett enormt lokalsinne lokaliserar vi vårt hotell utan både karta och GPS. First Hotell Brage, here we come!
Hotellet har nog sett sina bästa dagar, men det är helt OK. Vi har var sin enkelsäng, vilket känns bra. Efter dusch o ombyte tar vi en runda på "stan", och väljer en Thailändsk restaurang, Det blir en bra laddning för morgondagen. Vi uppsöker också en Hemmakväll butik, för att kunna ladda energidepåerna med lite lösviktsgodis. Vi intalar oss att det är ett nödvändigt ont.
Utsikten från hotellet är väl inte magnifik, men lite koll på centrum är det.
Fredag övergår till lördag, och jag blir inte mindre nervös av det. Hotellfrukosten avnjuts, det gäller att ladda upp rejält, så energin räcker till. Vid 10 tiden kör vi iväg mot Vansbro, en resa på drygt nio mil.
När vi närmar oss är det väl skyltat, och vi lotsas till en parkeringsplats. En mycket god organisation verkar det vara. Vi väljer att låta våra grejor vara i blilen, och går iväg till målområdet, där vi ska hämta ut startkuvertet. En väldig massa folk är på plats, och eliten har redan simmat färdigt, vinnaren tog ca en halvtimme på sig att simma de tre km. Själv räknar jag med betydligt längre tid, om jag överhuvudtaget tar mig i mål.
Efter en kort stund i kön har vi fått ut våra startkuvert, med badmössa, påse och lite annan info, samt ett armband med chip för tidtagning. Därefter hamnar vi på en mässa, med en massa prylar, badkläder, våtdräkter och profilkläder för Vansbro och klassikern med mera. Jag känner mig dock inte upplagd för shopping, utan vi beger oss till bilen igen. Fram med grejorna sedan går vi mot starten istället. Min startgrupp ska hoppa i kl 13:33. Efter en vandring som kändes ovanligt lång följer vi till sist ett järnvägsspår, som tar oss fram till startområdet.
Strax innan vi kommer fram, så hittar vi en lämplig glänta. Där klämmer jag mig i våtdräkten. Att klämma sig i en våtdräkt, är inget som görs med lätthet kan jag berätta för den oinvigde. Tänk er att försöka iklä sig en kondom, det är ungefär den känslan. Dessutom tvingades jag ta en fight med dalamyggen. Temperaturen var drygt 20 grader, så iklädd denna våtdräkt blev det rejält varmt. Ganska kvavt också. Mörka moln i kanten såg oroande ut, men både jag och Manfred tyckte oss tyda att de skulle gå sidan om oss.
Så var det dags att kliva in i startområdet, och då lämnas klädpåsen på en kärra, som sedan fraktas till målområdet. Kände lite för att åka med påsen på kärran, men med lite inre peptalk betvingade jag lusten.
Det började bli dags att ta på sig den vackra badmössan och inta rollen och looken som en skådespelare från Stefan o Krister.
Innan start blir startgruppen inkallad i en fålla, där uppvärmningen sker. När vår startgrupp går in för uppvärmning börjar det så sakta stänka lite, ett regn som ganska snart övergår till ösregn, och till sist börjar det hagla helt besinningslöst. Som om inte det var nog sätter åskan i gång, och blixt och knall kommer nästan i samma sekund. Jag och Manfred ska nog inte börja på SMHI.
Under Vansbros historia har aldrig en start behövts ställa in eller skjutas upp, men självklart när den oerhört nervösa och osäkra herr Karlsson ska hoppa i, så sker detta,. Starten stoppas, på obestämd tid. Följden blir att vi står helt utan skydd i ösregn och hagel, åska och en vind som blåser upp rejält. Temperaturen faller ungefär 10 grader. Kl 14:00 fick vi klartecken, gruppen släpps 14:03. Eftersom deet var startgrupper som också skulle hoppat i under stoppet, släpps total tre startgrupper samtidigt, eller ca 1 000 simmare samtidigt. Jaja, bara att gilla läget, man traskar ner mot stranden, stämplar in sig två gånger och så i vattnet. Temperaturen i vattnet är ca 17 grader, och efter pärsen på land upplevs vattnet som ganska behgligt. Bara att sätta igång o simma.
Jag tar det lugnt och simmar på med mitt taffliga bröstsim. Men det tar mig framåt. Om det inte hade varit för alla andra "fartdårar", som envisas med att simma om mig, hade det kanske varit rätt behagligt i början. Men jag kom snabbt in i en lugn och harmonisk stämning, en märklig känsla att befinna sig mitt i en älv och simma, under broar med en massa människor på som hejade. Allteftersom kunde jag börja räkna ned de tre kilometrarna. Röd boj, 2 500 meter kvar. Nästa röda boj, 2 000 meter kvar. Och rätt som det var blev det dags att lämna Vannåns härliga medström, för att vända upp i Västerdalälvens motström, och dessutom en grad kallare vatten. Ganska snart efter att jag vänt upp i Västerdalälven tog jag hjälp med att sträcka ut vaderna, började få krampkänningar. Efter en stund var det bara att hoppa i igen, och kämpa vidare. Vit boj, 750 meter kvar, totalt tre fjärdedelar gjorda. Röd boj 500 meter kvar, dags för lite mer krampbehandling. Sedan i igen och kämpa vidare, nu med nedräkning varje hundra meter. 400 meter kvar, 300 meter kvar, 200 meter kvar - herregud, jag kommer att klara det! Om jag så ska krypa på botten, nu ger jag mig inte. Så småningom når jag målet, sätter handen i "kaklet", jag har faktiskt, hur otroligt det än låter, klarat Vansbrosimningen. När jag ska gå ur vattnet, inser jag att benen är slut, som tur är finns det räcke, annars hade jag legat kvar i vattnet än.
Under tiden som jag simmade, kände jag inte av kylan, men nu när jag kommit ur vattnet börjar jag okontrollerat skaka och skallra tänder. Jag höll på i 2 timmar och 38 minuter, så det var en rätt lång stund i vattnet. Men även det går över, jag tar en varm dusch, äter och mår bra. Efter en stund hittar jag Manfred, som varit uppe före mig, trots att han startade 1, 5 timmar efter mig. Vi är i lite olika divisioner vad gäller simning. Men Manfred har varit ett stort stöd med tips om hur jag ska träna med mera.
På vägen till bilen går vi över en bro, där man ser sista km som vi simmade. Först en bild där vi kom ifrån.
Sedan en bild på spurten, från bron är det ca 300 meter kvar till mål.
Vi tar oss till bilen och åker hem till hotellet i Borlänge. Trött men oerhört nöjd. När jag kom i mål och insåg att jag faktiskt klarat av det, var det rätt mycket tårar, av glädje och stolthet, över att jag klarat av det.
Vi beslöt att fira detta på bästa sätt så vi åt en rejäl middag på Indisk restaurang, med tillhörande pilsner.
Efter detta var det tillbaka till rummet, vi skulle ju iväg dagen efter, hade ca 62 mil att avverka. Innan vi somnade såg vi efter vad som TV:n kunde erbjuda, och minsann, där visades en långfilm - Hajen! Som gjord för oss :-)
Vi var dock överens om att det var bra att den inte visades på fredagen.
Nöjda och belåtna somnade vi in, dagen efter begav vi oss hem och på eftermiddagen landade vi i Landskrona igen, efter en spännande och lyckad helg i Dalarna.
Nu är del 1 i klassikern avklarad, fokuset är flyttat mot löpning, Lidingö, here I come!
