classicvscancer.blogg.se

Jag heter Per-Olov Karlsson men kallas för Peo. Jag har i mogen ålder bestämt mig för att försöka genomföra en klassiker, dvs simma Vansbro, springa Lidingöloppet, åka Vasaloppet och cykla Vätternrundan. Samtidigt har jag sett alltför många bekanta och vänner drabbas av Cancer. Därför vill jag passa på att försöka samla in pengar till cancerfonden. Min blogg handlar om mina förberedelser för loppen, resultaten i loppen och hur insamlingen går. Låt oss hjälpas åt att göra skillnad!

Vätternrundan

Publicerad 2018-08-10 19:19:54 i Allmänt,

Torsdagen den 15 juni packades cykeln in i bilen och kosan ställdes mot Motala. Resan upp gick bra och jag hade bokat ett boende hos en familj i Motala, ett hus som låg endast 1 km från start o mål. Tydligen är det en affärsidé för många att hyra ut sitt hus denna vecka, men för mig var det utmärkt, tillgång till platser och nära till start och kanske framförallt mål. Efter 30 mil är en extra cykeltur inte överst på agendan.
Väl framme packade jag ur och gick en sväng ner till start o målområdet. Här pågick en nostalgitävling, med många gamla stjärncyklister, bl.a. Bernt Johansson.
 
Det blev också en tur för att hämta ut nummerlappen så att det var gjort. Detta lopp är ju sådant att du kommer tillbaka dit du startar ifrån, så här behövs inte samma logistik med att skicka iväg ombyte med mera. Förutsatt att du inte bryter vill säga.
 
För att komma rätt i dygnsrytmen försökte jag hålla mig vaken så länge som möjligt, och sedan sova så länge som möjligt på fredagen. Det gick väl så där, men på fredagen var jag iväg och handlade lite belöning för att ha något att längta till när jag kom i mål...
Sedan var det bara att ta det lugnt, startade gjorde jag inte förrän senare på kvällen, 21:50. Det gällde att ha ätit ordentligt, druckit ordentligt, tankat drickaflaskorna med sportdryck, sedan var det dags att ge sig iväg.
Nu var det bara att bita ihop. De första 10 milen till Jönköping gick relativt bra. Ett par stopp innan Jönköping blev det.
Efter Jönköping kommer det tre tuffa backar, som verkligen utmanar dig. Detta året var det tydligen en person som dog i dessa backar, oklart av vad, men troligen något hjärtproblem. Men väl uppe efter backarna så börjar solen sakta stiga upp, och det blir väldigt vackra vyer.
Allteftersom dagen lider så blir det varmare och solen skiner på. När jag kommer till Karlsborg, så börjar vänster knä att strejka. Jag får svårt att trycka på med vänsterbenet, kan dra lite med det, men det innebär att de sista 10 milen får jag klara mig med högerbenet och ett halv vänsterben. 
Men att ge upp nu var inte en möjlighet. När det endast återstår en tredjedel av sista utmaningen för klassikern, ska det väldigt mycket till för att bryta loppet.
 
När jag kommer fram till Medevi, så är det bara ca 2 mil kvar. Nu inser jag att det kan gå. Jag tar en sista omgång vetebulle, kompletterat med honungsbulle som finns här och beger mig den sista biten in till Motala. 
Känslan när jag svänger av stora vägen in mot Motala, följt av när jag svänger in på upploppsrakan, den känslan är obeskrivlig.
Nu hade jag fullföljt en Svensk Klassiker, något som jag tidigare inte trodde var möjligt. Jag hade köpt en cigarr när vi åkte hem från Sydafrika, som jag tänkte fira med nu. Naturligtvis hade jag glömt den i Landskrona! Men det första jag gjorde när jag kom i mål var att gå och registrera min klassiker. Sedan tog jag mig till bostaden och satte mig i en solstol, öppnade min öl och njöt i fulla drag. 
Det var sedan bara att gå och lägga sig en stund och vila, innan vi (de som bodde i huset) gick ut på staden och åt en rejäl bit mat för att fira. Det var dock inte någon sen kväll, därtill fanns inte ork.
 
Så här efter en sådan resa, så känns det både fantastiskt skönt, men också rätt tomt. Dags att fundera på vad nästa utmaning ska bli. Tack alla ni som orkat följa mig hela vägen i mål!

Uppladdning inför Vätternrundan

Publicerad 2018-08-10 17:50:05 i Allmänt,

Efter urladdningen i fäders spår unnade jag mig lite vila, och åkte på två veckors semester till Sydafrika. En mycket intressant resa som jag ska återkomma till på annan plats.
Väl hemma från denna resa var det dags att påbörja träningen för Vätternrundan. Jag hade dessutom anmält mig till Göteborgsvarvet, så jag fick lägga lite tid på löpträning också.
På väg till träningspass
 
Mina träningspass började försiktigt med 2-3 mil, för att sedan successivt öka längden på passen. Jag hade planerat dels en runda som heter Landskronabygden runt på 8 mil, dels för att vässa till det ytterligare Ringsjön runt på 12,5 mil, för att få lite träning på att sitta länge på cykeln. 
 
Landskronabygden runt avverkade jag den 14  maj, och det var en intressant upplevelse. Det längsta jag cyklat, men det gick relativt bra. Backen i Åvarp var en besvärlig bekantskap, men bra för det gav mig insikt i vad jag behövde träna på - backträning.
 
Samtidigt behövde jag hålla löpträningen uppe, så att jag skulle kunna genomföra Göteborgsvarvet. Mitt mål med varvet var blygsamt detta år, tänkte att ca 2:15 borde vara möjligt.
Den 20 maj var det dags för varvet, tåg upp på morgonen, ladda och så ut o köra på.
Började lagom lugnt, men det kändes relativt OK trots att jag inte var optimalt tränad. Ett tag tänkte jag att jag skulle hunna gå under 2:10. Men efter 8 km började jag få problem med vaden, krampkänning, vilket var lite märkligt. Hade aldrig tidigare haft det bekymret. Jag fick slå av på takten och springa lite försiktigt, bryta fanns inte i min sinnesvärld.
Så småningom kom jag i mål, på ca 2:14, vilket ju var under mitt ursprungliga mål.
Efter loppet ikläds man medalj för väl förrättat verk, efter dusch och ombyte begav jag mig till stationen och en bit mat o en god öl på O´Learys. Därefter tåg hem för att fullt ut fokusera på cykelträning.
Nästa lopp var Ringsjön runt, som är 12,5 mil långt och kördes den 3 juni. Här var jag lite mer tränad och loppet kändes helt OK, även här får man en medalj efter insatsen.
Nu hade jag gjort vad jag kunde för att vara så väl förberedd som möjligt, tyckte jag själv i alla fall. Jag hade fått ihop 118 mils cykling inför loppet, de jag talat med sa att man bör ha cyklat 100 mil. Nu var det dags att se om det var tillräckligt.
 
 

I fäders spår...

Publicerad 2018-08-04 22:39:20 i Allmänt,

Lördagen den 26 februari, vaknar och har uppladdning på schemat. Ska också hämta ut nummerlappen och annat som hör loppet till. Vi börjar med att åka till Kläppen, för att få några kilometer i benen, så att teknik och ork hålls vid liv.
Vackert vinterväder!
 
Därefter blir det lunch uppe på kläppens anläggning, det blir inte oväntat pasta.
Sedan åker vi till nummerlappsuthämtningen, vid startområdet. Mycket folk och även en hel del butiker som säljer diverse tillbehör. Själva uthämtningen fungerade smidigt. Bland annat får man ut plastsäckar, som ombyte ska läggas i, för att transporteras till Mora.
Lite senare åkte vi in till byn, för att handla det sista, och även få i oss mer pasta. Då såg jag för första gången den backen som kommer nästan direkt i loppet. Jag hade hört om den innan, men när jag såg den i verkligheten blev jag väldigt matt. En intressant utmaning. Därefter lämnade vi in skidor till vallning, hos den lokale experten. De kunde hämtas senare på kvällen, så slapp vi fixa det på morgonen innan start.
 
Tillbaka till stugan och ladda upp, bland annat med en omgång melodifestival. Vid 21:30 var det dags att lägga sig, klockan skulle ringa 04:00. Den natten sov jag i priincip inte en blund, jag åkte upp för den första backen hela natten.
När klockan ringde var jag redan vaken, upp och få i sig så mycket frukost som det gick. Därefter påklädning av utrustning, och sedan skulle jag bara ta mina skidpjäxor - då var dessa borta! Jag vände ut och in på stugan, vi kollade i bilen om de av misstag hamnat där. Men nej, de var borta. Kul det här tänkte jag, tränat och åkt ända hit, för att inte kunna åka på grund av försvunna pjäxor. En bil hade redan åkt iväg till startplatsen, kanske någon av dessa råkat få med sig mina pjäxor av misstag? Vi lyckades få tag på en i bilen efter ett tag, och ja, de hade råkat få med sig mina pjäxor. En lättnadens suck, vi åkte iväg och vi hittade varandra för att få tag på pjäxorna. 
Att starta i Vasaloppet är en sak för sig. Det gäller att försöka vara där så tidigt som möjligt, så man får en bra position. Det var visserligen öppet spår jag åkte, men det var rätt mycket folk där ändå.
Mitt i smeten!
 
Starten gick och jag skidade på, fram till första backen jag drömt mardrömmar om hela natten. Men det gick rätt bra, det största problemet var trängseln, vi trampade på varandras skidor i denna första backe. 
Så småningom hade jag nått toppen, möttes då av en tröstande skylt som sa att detta var banans högsta punkt. Strax efter kom en skylt som berättade att det var 87 km kvar, mindre tröstande.
 
För att klara av ett sådant lopp måste man tänka etapper. Först till Smågan. sedan Mångsbodarna. Dit gick det rätt bra. De stora problemet var när det var isiga nedfarter, där jag fick ploga för att hålla farten under kontroll. De första 2-3 milen orkade jag hålla emot med benen i dessa nedförsbackar. Men sedan, framförallt efter Evertsberg, så blev det svårare. Jag tappade räkningen på alla gånger jag vurpade. 
Vid varje kontroll var min första fråga till funktionären när de drog repet på den kommande kontrollen. När jag så småningom kom till Oxberg, så var ca 2/3 av loppet åkt. Då började jag tro på det. När jag kom till Hökberg i hyfsad tid innan repet, så hade jag bara Eldris kvar, sedan stängde de målet 20:00, men det skulle jag fixa. Det jag inte hade riktigt förberett mig på var att efter Hökberg började det  mörkna, och fram till Eldris var det ett problem. Efter Eldris är det elljusspår. Men sträckan mellan Hökberg och Eldris var en utmaning. 
Efter Eldris, när jag förstod att jag skulle klara det, så var det en oerhört skön känsla. Strax före halv åtta korsade jag mållinjen i Mora, oerhört trött, nöjd och stolt över mig själv. Jag hade åkt 90 km inom de tider som är stipulerade, med en förberedelse som var ca 100 km total skidåkning under januari och februari, och innan dess hade jag inte åkt sedan 80-talet.
Stilstudie, ska mer ses som en studie av hur man inte ska åka...
 
Efter målgång var det att lämna in skidorna, åka buss till idrottshall och duscha, byta om, sedan tillbaka och hämta ut skidorna och så på en buss till Sälen. Jag hann precis med den sista bussen. Kroppen var som en svensk flagga, gul och blå. Ett par naglar var svarta, men jag hade tagit mig i mål. 
Framme i stugan stupade jag i säng.
 
Dagen efter var det återtåg till Skåne. Vid ett ställe stannade vi för att fika. Ur bilen framför oss klev två män ut, med samma konstiga gångsätt som vi hade. Vi tittade på varandra och sa Vasaloppet? Japp!
 
Nu är det rast vila ett tag, sedan börjar uppladdningen inför Vätternrundan.
 
Om ni tycker det här är intressant och bra, så tryck gärna på Gilla-knappen.
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela