classicvscancer.blogg.se

Jag heter Per-Olov Karlsson men kallas för Peo. Jag har i mogen ålder bestämt mig för att försöka genomföra en klassiker, dvs simma Vansbro, springa Lidingöloppet, åka Vasaloppet och cykla Vätternrundan. Samtidigt har jag sett alltför många bekanta och vänner drabbas av Cancer. Därför vill jag passa på att försöka samla in pengar till cancerfonden. Min blogg handlar om mina förberedelser för loppen, resultaten i loppen och hur insamlingen går. Låt oss hjälpas åt att göra skillnad!

Dagen V som i Vansbro

Publicerad 2016-07-16 01:10:15 i Allmänt,

Vaknar upp på fredag morgon, med stor oro i kroppen. Vaknar upp förresten, sov inte mycket i natt. Jag befinner mig i ett kritiskt läge, ska jag backa ur? Nej, det finns inte på kartan, har jag tagit på mig att åka upp och försöka, så får det bli så. 
Jag åker till arbetet och gör undan en del arbetsuppgifter, men har svårt att fokusera. Vid lunch checkar jag ut och åker och tankar upp bilen. Vid 12:30 strålar jag och Manfred samman hemma hos mig, för gemensam avfärd. Avprickning av packning, sedan bär det av norrut. 
Vi kör E4:an norrut, ingen besvärlig trafik, och körningen rullar på som planerat. Vid Mjölby tar vi av på väg 50 mot Örebro och vidare färd upp till Dalarna. Vid Askersund stannar vi för en fika, en mysig liten stad. Efter en stund där fortsätter färden vidare norrut. Skyltarna visar hela tiden Falun, men inte Borlänge, som är slutmålet för dagens färd, vilket börja göra mig lite nervös. Är det något vi missat? Men icke, rätt var det är så är vi i Borlänge kommun. Intressant att inte en enda skylt nämnt Borlänge längs med väg 50, men väl Falun. Borlänge är väl ändå en betydligt stötte stad. Nåväl, utrustade med ett enormt lokalsinne lokaliserar vi vårt hotell utan både karta och GPS. First Hotell Brage, here we come!
Hotellet har nog sett sina bästa dagar, men det är helt OK. Vi har var sin enkelsäng, vilket känns bra. Efter dusch o ombyte tar vi en runda på "stan", och väljer en Thailändsk restaurang, Det blir en bra laddning för morgondagen. Vi uppsöker också en Hemmakväll butik, för att kunna ladda energidepåerna med lite lösviktsgodis. Vi intalar oss att det är ett nödvändigt ont.
Utsikten från hotellet är väl inte magnifik, men lite koll på centrum är det.
 
 
 
Fredag övergår till lördag, och jag blir inte mindre nervös av det. Hotellfrukosten avnjuts, det gäller att ladda upp rejält, så energin räcker till. Vid 10 tiden kör vi iväg mot Vansbro, en resa på drygt nio mil. 
När vi närmar oss är det väl skyltat, och vi lotsas till en parkeringsplats. En mycket god organisation verkar det vara. Vi väljer att låta våra grejor vara i blilen, och går iväg till målområdet, där vi ska hämta ut startkuvertet. En väldig massa folk är på plats, och eliten har redan simmat färdigt, vinnaren tog ca en halvtimme på sig att simma de tre km. Själv räknar jag med betydligt längre tid, om jag överhuvudtaget tar mig i mål.
 
Efter en kort stund i kön har vi fått ut våra startkuvert, med badmössa, påse och lite annan info, samt ett armband med chip för tidtagning. Därefter hamnar vi på en mässa, med en massa prylar, badkläder, våtdräkter och profilkläder för Vansbro och klassikern med mera. Jag känner mig dock inte upplagd för shopping, utan vi beger oss till bilen igen. Fram med grejorna sedan går vi mot starten istället. Min startgrupp ska hoppa i kl 13:33. Efter en vandring som kändes ovanligt lång följer vi till sist ett järnvägsspår, som tar oss fram till startområdet.
 
 
 
 
Strax innan vi kommer fram, så hittar vi en lämplig glänta. Där klämmer jag mig i våtdräkten. Att klämma sig i en våtdräkt, är inget som görs med lätthet kan jag berätta för den oinvigde. Tänk er att försöka iklä sig en kondom, det är ungefär den känslan. Dessutom tvingades jag ta en fight med dalamyggen. Temperaturen var drygt 20 grader, så iklädd denna våtdräkt blev det rejält varmt. Ganska kvavt också. Mörka moln i kanten såg oroande ut, men både jag och Manfred tyckte oss tyda att de skulle gå sidan om oss. 
 
Så var det dags att kliva in i startområdet, och då lämnas klädpåsen på en kärra, som sedan fraktas till målområdet. Kände lite för att åka med påsen på kärran, men med lite inre peptalk betvingade jag lusten. 
 
 
 
 
Det började bli dags att ta på sig den vackra badmössan och inta rollen och looken som en skådespelare från Stefan o Krister.
 
 
Innan start blir startgruppen inkallad i en fålla, där uppvärmningen sker. När vår startgrupp går in för uppvärmning börjar det så sakta stänka lite, ett regn som ganska snart övergår till ösregn, och till sist börjar det hagla helt besinningslöst. Som om inte det var nog sätter åskan i gång, och blixt och knall kommer nästan i samma sekund. Jag och Manfred ska nog inte börja på SMHI.
Under Vansbros historia har aldrig en start behövts ställa in eller skjutas upp, men självklart när den oerhört nervösa och osäkra herr Karlsson ska hoppa i, så sker detta,. Starten stoppas, på obestämd tid. Följden blir att vi står helt utan skydd i ösregn och hagel, åska och en vind som blåser upp rejält. Temperaturen faller ungefär 10 grader. Kl 14:00 fick vi klartecken, gruppen släpps 14:03. Eftersom deet var startgrupper som också skulle hoppat i under stoppet, släpps total tre startgrupper samtidigt, eller ca 1 000 simmare samtidigt. Jaja, bara att gilla läget, man traskar ner mot stranden, stämplar in sig två gånger och så i vattnet. Temperaturen i vattnet är ca 17 grader, och efter pärsen på land upplevs vattnet som ganska behgligt. Bara att sätta igång o simma.
 
 
Jag tar det lugnt och simmar på med mitt taffliga bröstsim. Men det tar mig framåt. Om det inte hade varit för alla andra "fartdårar", som envisas med att simma om mig, hade det kanske varit rätt behagligt i början. Men jag kom snabbt in i en lugn och harmonisk stämning, en märklig känsla att befinna sig mitt i en älv och simma, under broar med en massa människor på som hejade. Allteftersom kunde jag börja räkna ned de tre kilometrarna. Röd boj, 2 500 meter kvar. Nästa röda boj, 2 000 meter kvar. Och rätt som det var blev det dags att lämna Vannåns härliga medström, för att vända upp i Västerdalälvens motström, och dessutom en grad kallare vatten. Ganska snart efter att jag vänt upp i Västerdalälven tog jag hjälp med att sträcka ut vaderna, började få krampkänningar. Efter en stund var det bara att hoppa i igen, och kämpa vidare. Vit boj, 750 meter kvar, totalt tre fjärdedelar gjorda. Röd boj 500 meter kvar, dags för lite mer krampbehandling. Sedan i igen och kämpa vidare, nu med nedräkning varje hundra meter. 400 meter kvar, 300 meter kvar, 200 meter kvar - herregud, jag kommer att klara det! Om jag så ska krypa på botten, nu ger jag mig inte. Så småningom når jag målet, sätter handen i "kaklet", jag har faktiskt, hur otroligt det än låter, klarat Vansbrosimningen. När jag ska gå ur vattnet, inser jag att benen är slut, som tur är finns det räcke, annars hade jag legat kvar i vattnet än.
Under tiden som jag simmade, kände jag inte av kylan, men nu när jag kommit ur vattnet börjar jag okontrollerat skaka och skallra tänder. Jag höll på i 2 timmar och 38 minuter, så det var en rätt lång stund i vattnet. Men även det går över, jag tar en varm dusch, äter och mår bra. Efter en stund hittar jag Manfred, som varit uppe före mig, trots att han startade 1, 5 timmar efter mig. Vi är i lite olika divisioner vad gäller simning. Men Manfred har varit ett stort stöd med tips om hur jag ska träna med mera.
På vägen till bilen går vi över en bro, där man ser sista km som vi simmade. Först en bild där vi kom ifrån.
 
 
Sedan en bild på spurten, från bron är det ca 300 meter kvar till mål.
 
 
 Vi tar oss till bilen och åker hem till hotellet i Borlänge. Trött men oerhört nöjd. När jag kom i mål och insåg att jag faktiskt klarat av det, var det rätt mycket tårar, av glädje och stolthet, över att jag klarat av det.
Vi beslöt att fira detta på bästa sätt så vi åt en rejäl middag på Indisk restaurang, med tillhörande pilsner.
 
 
Efter detta var det tillbaka till rummet, vi skulle ju iväg dagen efter, hade ca 62 mil att avverka. Innan vi somnade såg vi efter vad som TV:n kunde erbjuda, och minsann, där visades en långfilm - Hajen! Som gjord för oss :-)
Vi var dock överens om att det var bra att den inte visades på fredagen.
 
Nöjda och belåtna somnade vi in, dagen efter begav vi oss hem och på eftermiddagen landade vi i Landskrona igen, efter en spännande och lyckad helg i Dalarna.
 
Nu är del 1 i klassikern avklarad, fokuset är flyttat mot löpning, Lidingö, here I come!

Vägen mot Vansbro

Publicerad 2016-07-11 23:37:47 i Allmänt,

Efter Göteborgsvarvet var min plan att fullt ut fokusera på Vansbro och simträning. Det visade sig dock vara lite komplicerat. Jag hade anpassat träningen på gymmet för att träna rätt muskler, och det var väl nog så bra. Men all träning på gymmet kan inte kompensera en obefintlig simträning. 
 
Varför ska det vara så svårt att komma igång med simträning då? Jo, det är en väldigt tydlig skillnad på löpträning eller cykelträning t.ex och på sim träning. Om jag vill springa så är det i princip bara att öppna dörren och sticka ut på en löprunda. Cykelträning på samma sätt (förutsatt att du har en cykel). Men simträning förutsätter en anläggning som har öppet för dig. Det finns läktarbadet i Landskrona, med vissa tider för motionssim, bland annat tidiga morgnar (06:00 - 07:30), en tid som helt enkelt inte fungerar för herr Karlsson. Det fanns även tid på helgerna, 12:00 - 14:00. Jag försökte hålla mig till dem, men det blev i ärlighetens namn inte mycket av detta. 
 
Jag hade förmånen att få lite hjälp av en kollega, Manfred Riekwel, som är en rutinerad simmare. Manfred är min "coach" i simning och ska med upp till vansbro. Vi åkte till Helsingborg och Filbornabadet. När Manfred såg min något bristfälliga teknik, så var det som att se björnen Baloo när Mowgli försökte låta som en björn. JAg fick dock en del nyttiga tips om träning och teknik. Jag insåg dock att jag borde gått i en vuxensimskola, det får bli till hösten, oavsett hur det går i Vansbro.
 
Det har också varit fokus på dotterns student, som ska ske den 10 juni. Det ska planeras och genomföras. Mycket av tiden lades ner på det. Hennes student genomfördes i laga ordning med åkande på flak med mera, och efteråt var vi på Odd Fellows lokal för studentfesten, en trevlig tillställning och jag hoppas att alla blev nöjda.
 
 
Efter studenten kom jag på att vårt Citadellbad har motionssim. Dessa tider var betydligt bättre, här kunde jag simma mellan 17:00 och 18:30. Sagt och gjort, jag slog till med säsongskort á 630:- och satte igång. 
 
Första dagen inledde jag med 500 meter, sedan 600 meter och sist innan midsommar blev det 800 meter. Nu är jag på gång tänkte jag. 
 
Efter midsommar blev det även en annan historisk händelse, jag tilltträdde som president i Landskrona - Citadell Rotaryklubb. Det kommande året, ska jag vara president i vår Rotaryklubb, en ära men samtidigt en utmaning. Jag känner en stor stolthet men även ödmjukhet inför uppgiften.
 
 
Efter presidentskiftet var det fullt fokus på simning igen, nu blev det 1 000 meter, därefter 1 200 meter, och sedan 1 450 meter. Jag hade tänkt mig 1 500 meter, men fick krampen från helvetet i vaden. Nu blev jag orolig, en sådan kramp under loppet, så är det tveksamt om jag kan fullfölja. Jag hade känningar av detta under ett antal dagar. Men måndagen den 4 juli, så simmade jag 1 200 meter, och på tisdagen 1 500. Onsdagen började nedtrappningen och då simmade jag bara 500 meter.
 
Det som kändes extra jobbigt var att jag hela tiden blev omsimmad av alla, inte bara unga välträde damer och herrar, utan även äldre herrar och damer. Jag tyckte att jag gjorde ungefär som de gjorde, men de simmade bara ifrån mig, utan synbar ansträngning. Nu började jag sova dåligt, oron spred sig i kroppen.
 
På torsdagen blev det generalrepetition, våtdräkt på och i Öresund. Jag simmade bara en kort sträcka, max 100 meter, men mest för att känna på känslan att simma i hav och lägre vattentemperatur. En bra erfarenhet.
 
 
Hem och försöka sova, i morgonbörjar resan mot Vansbro på riktigt. Hur långt kommer jag att orka? Kommer krampen att knäcka mig?
 
Jag har räknat på mina tider i bassängen, och kommit fram till att jag lär behöva 2,5 till 3 timmar, får se om jag fixar det utan köldskador.
 
 
 

Göteborgsvarvet

Publicerad 2016-07-11 23:01:00 i Allmänt,

Efter en lång tids träning så var det äntligen dags för examen - Göteborgsvarvet!
Dagen var noga planerad, resa med Öresundståg till Göteborg, plats bokad i 1:a klass. Jag har upptäckt att det är betydligt mindre problem, om du bokar plats och väljer första klass. Är det något du vill undvika vid lopp, så är det att tänka på fel saker, utan allt onödigt strul ska om möjligt elimineras. 
 
 
Jag anlände strax efter 11 på lördag förmiddag, och tog en spårvagn till svenska mässan, där nummerlapps utdelning skedde. Där fanns också en massa utställare, här kunde du köpa allt möjligt som hör löpningen till, från energigel till löpband. Det finns säkert många åsikter om Göteborgsvarvet, men med tanke på att det är runt 60 000 deltagare, så är det oerhört smidigt arrangerat, en väldigt god organisation kring det hela. Lite annat när jag var på Mallorca och sprang en halvmara där, med kanske 7 - 8000 deltagare. Nummerlappsutdelningen tog över en timme på Mallorca, medan det gick på 10 minuter i Göteborg.
 
Efter detta transporterades vi iväg till starten för ombyte och den sista uppladdningen. Jag tankade i mig en hel del dricka, så att vätskedepåerna skulle vara fulladdade. Det var relativt varmt, solen sken, så jag såg fram emot en het tillställning. En av de svåra utmaningarna är det här med att tömma blåsan. Det finns väldigt många baja major, men de räcker inte till på långt när, köerna är oändliga. Som tur är för oss män, så finns det ett skogsområde i närheten, som blev väl vattnat denna dag.
 
Sedan påbörjades uppvärmningen, och i god tid uppsöktes min startgrupp. Dagens misstag, jag ställde mig alltför tidigt i denna grupp. Konsekvensen blev att när starten närmade sig började sportdrycken rinna till, och kissnödigheten satte till, utan att jag hade tid att åtgärda detta, bara att bita ihop.
 
Starten gick för vår grupp och jag höllt ett ganska gott tempo första km i år, 5:53/km mot 6:20 förra året. Det var mindre trängsel helt enkelt, så jag kom igång i lagom takt, därefter ökades takten. de första fem km avverkades på 28:55, eller 5:48/km.
 
Därefter fick jag göra ett kort depåstopp för att åtgärda min kissnödighet, strax efter Älvsborgsbron passerats. Här tappades dyrbar tid, på grund av min för tidiga entré i startgruppen. Följden blev att jag stressade på för att kompensera för detta, och höll km tiden 5:58. Nu hade jag dock flytet uppe och den första milen klarades av på 57:14, motsvarande 5:40/km. 
 
Loppet fortsatte beledsagat med musik från orkestrar, genom frihamnen och över Götaälvsbron. Efter 15 km var tiden 1:25:36, en km tid motsvarande 5:41. 
 
Nu inleddes en tung period under loppet, det började ta emot och jag fick betala för den extra spurten efter Älvsborgsbron. det är rätt knäckande när du kommer upp för att vända vid Götaplatsen, när du ser de andra löparna som redan vänt och svänger in på Vasagatan. Jag tryckte i mig extra energigel för att få igång benen igen. Men under denna fem km sträcka har jag tunga ben och långsamma km, framförallt 17 och 19, med tider på 5:55 och 5:51. Efter 20 km är tiden 1:54:30 och jag inser att en spurt måste sättas in för att om möjligt klara mig under två timmar. 
 
Sista km spurtas det allt vad jag vid det laget orkar, men sluttiden stannar 2:00:22, eller om ni så vill, en kissepaus för mycket. Jag får alltså vänta på nytt personbästa, men det kommer fler chanser. Värmen var rätt tuff också, men väl i mål, så börjar ett skönt duggregn, som svalkar. Jag får min medalj och är trots allt väldigt nöjd. 
 
 
Efter dusch med historiskt litet vattentryck (det fanns de gubbar som föreslog att vi skulle nyttja duggregnet istället), så transporterade jag mig till stationen, för en bit mat på Olearys, och en Guiness att skölja ned det hela med. Uppdraget slutfört och nu var allt i sin ordning - trodde jag.....
 
Tågresan startade som den skulle och allt rullade på. Ända tills vi kom till Helsingborg. Då skulle en vagn till kopplas på. Nu började problemet. de fick inte vagnen till att fungera. Då skulle vagnen kopplas bort, men då kunde de inte köra bort den, och den stod framför vårt tåg. Så småningom lyckades de med att få bort hindret och vårt tåg tuffade på till Landskrona, lagom försenad så att jag missade bussen. Nästa buss skulle gå 55 minuter senare, och det kändes så där, att stå ensam på stationen en lördagskväll i Landskrona kl 23:40, så det fick bli Taxi istället. Väl hemma föll jag i dvala i sängen, trött och nöjd. 
Nu är det fullt fokus på Vansbro (trodde jag).
Och om du tycker det är värt något att jag sprang Göteborgsvarvet, så skänk gärna en liten slant till min insamling, Länken är den här:

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/en-klassiker-mot-cancer

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela